Dörren smälldes igen och Gloria kommer in men stannar vid dörren till vardagsrummet och tittar på mig med en finurlig blick.

- Vad hände? , frågade jag.

Hon började le och kom sen och satt sig i soffan bredvid mig.

- Jag berättade för han om mina problem med att bli kär, han sa att han förstod om jag inte ville fortsätta men även om jag bara ville vänta ett tag, och att han kommer finnas vilket beslut jag än tar.

- Men Gloria det är ju hur bra som helst! , sa jag.

Hon bara log brett tillbaka.

- Du är kär i han va? , frågade jag försiktigt.

Hon log ännu bredare, så tänderna syntes.

- Kanske det. , sa hon fnissande.

- Jag vet att du är det. , sa jag med ett retsamt leende.

Ännu en gång satt hon bara tyst och log.

- Men jag vill ta det lugnt... Vi måste komma ihåg att det faktiskt bara har gått fem dagar. , sa hon efter ett tag och leendet försvann.

- Och vi har bara en hel dag kvar.. , la jag till.

Det sved till när jag sa det. Jag hade inte tänkt på det så mycket, men vi skulle ju faktiskt hem och återgå till våra normala liv hemma i göteborg.

När Gloria frågade för någon dag sen hur vi skulle göra, om vi skulle hålla kvar kontakten eller glömma allt, hade jag inte tänkt på det så mycket. Tänkte bara att killarna fick välja. Men nu fick jag en orolig känsla i magen. Jag ville inte hem. Under dom fem senaste dagarna hade jag levt i drömmen, och nu ville jag inte vakna upp. Jag tänkte främst på Liam, jag hade nog lite känslor för han ändå och det gick inte att undvika att märka att han också hade det.

- Vad funderar du på? , frågade Gloria.

Jag tittade upp på henne.

- Hur vi ska göra när vi åker hem..

- Hur menar du?

- Om vi ska hålla kontakten, eller om vi alls ska träffas igen nån gång.

- Det är klart vi kommer, oroa dig inte över det. Jag är säker på att dom också vill att vi ses igen! , sa hon i ett försök att trösta.

Jag log mot henne och tittade sen ner i golvet.

- Det fixar sig Jenna! , sa hon. - Tänk inte mer på det!